tio djupa andetag var det va?

Till att börja med vill jag förklara att detta inlägg inte handlar om att jag under några omständigheter vill:
ha uppmärksamhet, sympati eller för den delen skapa bråk


Ju längre tid man spenderar med en person desto större är risken att man blir osams. Right? Tänk er en resa på typ 2 veckor och man ses hela tiden. Till slut går man varandra på nerverna. Typ så är det nu. Fast istället är det med familjen. Missförstå mig inte. Jag har världens mest underbara familj, fantastiska föräldrar och syskon. Men just idag fick jag bara nog. Idag har jag känt mig så jävla ouppskattad. Jag blev nästintill ombedd att lämna huset så att bror fick ro till att plugga. Och absolut, läser man till läkare så förstår till och med jag att det är mycket att studera - och ja, mycket mer än när man pluggar till socionom (och det menar jag). Men i ett hus på 182 kvm så känns det extremt att begära något sånt av en individ, faktiskt. Nog för att jag gör ljud ifrån mig, jag lyssnar gärna på musik och har väl inte den lägsta volymen på tv.n heller. Men kom (för i helvete) igen.
När väl saker och ting dras upp här i familjen verkar även medlemmarna i huset ha en tendens att riva upp gammalt skit. Jag har full respekt för sånna som kallas "långsinta", då minst två familjemedlemmar har den personligheten - poängterar även att detta inte är för att tala illa om någon, utan ren fakta. Det är dock det sista jag är. Men att börja anklaga mig för något som inte ens är relevant för den konflikt som sker nu, idag, fattar jag faktiskt inte. Sedan dess att jag blev "den där" jobbiga tonåringen så har jag hörts mest, och kanske även skrikit högst. Och därför uppfattas jag som den käftiga och otrevliga. Men under dessa dagar som jag har varit hemma har jag, enligt mig själv, varit lugnare än någonsin. Jag har accepterat att sova i soffan (som hundarna brukar vara uppe i) när syrran och hennes sambo var över, trots att vi har en friggebod och välfungerade luftmadrasser och trots att jag är TOKallergisk mot hundarna. Jag har hjälpt till att duka fram och duka undan (och nu får väl alla i familjen ett gott skratt, för "det är väl inte så mycket begärt") men det var ingenting som mina syskon funderade på att göra under julafton. Jag har inte käftat emot som jag har gjort tidigare angående att göra "goda gärningar" såsom ta ut hundarna och köpa hem mat och jag har prioritetat familjen över många (!) andra aktiviteter under julen. Och absolut, det har jag själv valt att göra. Men Frida för ett år sen hade inte gjort det utan att bli irriterad och försökt göra allt för att stanna i huset och förfesta en tegelonsdag ;)
Sedan minst fem år tillbaka har jag blivit ombedd att göra just dessa "småsaker". "Kan du inte bara ta ut hundarna någon gång utan att säga emot?", har man fått höra. Och när man väl gör dom känns det som att alla vänder bort blicken och inte finner någon tacksamhet för det. Men vad vet jag, det kanske är för mycket begärt.

Avslutningsvis, tack mamma för att du hämtade upp väskan.
Så. Detta var enbart för att få ur mig det! Räknar med en del sura miner men det struntar jag i. Min blogg, mina regler. Kram på er

Kommentarer
Postat av: Anonym

De långsynta kan vi fixa glasögon till. Vi skriker så det står härligt till men vi är iallafall inte långsinta. Puss på´re

2011-12-29 @ 23:46:42
Postat av: din beundrare

Men vännen! det kan inte vara alltid frid och fröjd, då skulle du inte uppskatta när det är fint... Det är trevligt med lite familj konflikter det är det du kommer att skratta åt senare.Kram

2011-12-30 @ 00:38:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0